Eleverna som lärresurs för varandra

mån, 05/26/2014 - 11:03 | admin

Bedömning för lärande är och innebär så väldigt många delar inser jag när jag ska sätta ord på vad jag och mina elever gör som gör att bedömningen leder till lärande. Det jag också inser är att jag själv inte längre tänker på alla delar var för sig utan alla ingår som en del i att se på arbetet i klassrummet med ett formativt förhållningssätt. Var är vi nu? Vart ska vi? Hur tar vi oss dit? Och i det arbetet handlar bedömning för lärande minst lika mycket om mitt lärande som pedagog. Vad är det eleverna visar mig? Och vad kan jag göra för att eleverna ska få förutsättningar att nå målen? Bilden blir komplex och jag får begränsa mig om inte blogginlägget ska bli en hel bok! Eftersom jag tänker att arbetet i klassrummet ska leda till att eleverna äger sin egen kunskapsutveckling på det sättet att de vet var de är och har redskap för att utveckla sina kunskaper vidare. Mitt uppdrag blir att ständigt föra en dialog på individ och gruppnivå som visar på vägar att ta, explicit undervisning om hur man kan tänka eller göra men också ge eleverna ett gemensamt språk som gör att vi förstår varandra och förstår mål och kvaliteter i kunskapskraven.

En sak som vi jobbar med, mina elever och jag, för att skapa ett gemensamt språk och skapa redskap för lärande är kamratrespons.  Jag har jobbat med kamratrespons under många år men det är inte förrän jag började använda stödstrukturer som jag riktigt fick det att lyfta. När jag gör mina stödstrukturer består de av frågor som är riktade till just den skrivuppgiften som vi jobbar med för tillfället men som har en struktur som eleverna känner igen från gång till gång. Den följer ett visst mönster och utgångspunkten för det mönstret är texttriangeln. Den finns med i Skolverkets bedömningsmaterial ”Språket på väg” sidan 13.

IB Image

 

Vi pratar även om triangeln i sig för att skapa ett gemensamt språk om text. Det finns en stor poäng i att utgå från den här triangeln tycker jag eftersom det gör att både eleverna och jag får hjälp att inte glida ner för snabbt i den och bara titta på stavning t ex. Den hjälper oss att hålla samtalet igång kring hela texten. 

För mig och min undervisning är grunden att vi lär i samspel med andra och då är kamratbedömning ett exempel på samarbete som är planerat och arrangerat utifrån det. Eleverna lär av varandra genom att man utbyter erfarenheter och byter perspektiv, vilket gör att eleverna ökar sina kunskaper och befäster dem men det ledet också till en ökad medvetenhet om det egna lärandet.

När vi jobbar med kamratrespons är det inte viktigt vem som ger och får respons av vem. Det är nog det som jag ibland kan möta ett ifrågasättande kring, för hur går det då för eleven som inte skriver så bra? Anledningen till att jag inte delar in eleverna efter förmåga eller liknande är att jag har sett att den som kanske inte från början är den starkaste skribenten kan vara den som är riktigt bra på att se på text och ge respons. Det vill inte jag ta mig rätten att missa. Alla är lika viktiga i det arbetet och det jag har sett är att alla utvecklar sin förmåga att uttrycka sig i text när de får inspiration av varandra. Undervisningen i sig grundar sig på att alla får redskap till hur man kan tänka kring att bygga upp en text av den typen vi jobbar med för tillfället utifrån en variant av genrepedagogiken.

För att kunna jobba så här är det tillåtande klassrumsklimatet grunden. Ett klimat där allas röster är lika mycket värda. Genom att arbeta med ett klassrumsklimat där vi får lära tillsammans så blir också eleverna på riktigt lärande resurser för varandra.  Vi utvecklar en blick för arbetet som inte längre handlar om att bedöma person utan att bedöma det arbetet som är i utveckling. Det är lärande. Det behövs träning att se på lärande på det sättet som det innebär att skilja mellan text och person. För när eleverna och jag pratar om att ge respons så är det just det som är svårt. ”Jag vill inte göra någon ledsen” säger eleverna. Här tänker jag att det finns en sådan klokskap som behöver tas om hand och tillsammans prata om. Synen på lärande och hur vi hjälper varandra bäst. För ofta är det helt ok att ge varandra tips när man ska hoppa höjd, rita en bild eller liknande men det är mer laddat när det handlar om skriva eller matematik har jag märkt.

Sedan är det klart att läraren, i det här fallet jag, är ett viktigt redskap för att det ska lyckas. Jag blev tydligt påmind om det i för ett tag sedan. Vi har jobbat tillsammans i snart två terminer den här gruppen och jag. Vi har jobbat intensivt med kamratrespons på texter och på matematiklösningar. Vi har pratat mycket om synen på lärande och hur vi kan ge varandra respons där två stjärnor och en önskan är en naturlig del av det. När vi nu hade muntliga redovisningar och jag valde att ge varje elev ett uppdrag att ge kamratrespons till en kompis utifrån en stödstruktur så tänkte jag att det var inga problem. Vi hade ju jobbat med det så mycket. Alla genomförde det. Som tur var ställde jag frågan efteråt – ”Hur kändes det här? Att ge respons i det här sammanhanget?” Svaret jag fick var att det var mycket svårare. Det kändes inte så lätt att veta vad man skulle skriva för att man ville att göra kompisen ledsen!

 

Vilken lärdom jag fick! Jag insåg att den här gången hade jag inte byggt bron hela vägen fram. För eleverna var det inte lika självklart som för mig att det här handlade om samma sätt att tänka som det gör när man ger respons på en skriven text eller matematikuppgift. Jag fick be om ursäkt för att jag inte hade presenterat det på ett bättre sätt och förklara hur jag hade tänkt. I gruppen efter (vi hade halvklass) presenterade jag responsuppgiften och vi pratade om det var någon skillnad på att ge respons på presentationer jämfört med annat. När vi avslutade passet ställde jag samma fråga till den här gruppen. Deras svar var att det inte var så svårt och att det inte kändes konstigt.

Bedömning för lärande och att använda elever som lärresurs är ett sätt för alla att fördjupa och befästa sina kunskaper – även läraren tänker jag!

IB Image

Therese Linnér

Stolt pedagog och ständigt lärande lärare i Växjö

Jag skriver mer om mina tankar om undervisning och lärande på bloggen thereselinner.wordpress.com