Trend eller frälsning - syn på lärande, undervisning och kunskap?

fre, 01/31/2014 - 08:26 | admin

Varje dag läser jag om lärare som vittnar om hur de får eleverna att lyckas allt bättre i sitt lärande  genom att läraren anammat strategier som synliggör elevernas lärande. De flesta talar om BFL likt en frälsare som omvänt stora delar av skolsverige.  Namn som Lundahl, Wiliam, Black och Hattie samt Svanelid med Tb5 omnämns och exemplifieras i sociala medier där många samlas för att diskutera, fortbilda sig och dela material. För mig, och er som tycker att detta arbetssätt är så självklart, är det svårt att förstå varför det ibland möter motstånd och kallas för “trend”.

Jag kan inte se att det skulle vara en trend utan menar bestämt att det grundar sig i synen på lärande, undervisning och kunskap. Dessutom är det tydligt i vårt styrdokument, Lgr-11, att vi hela tiden ska utvärdera, utveckla och formativt bedöma det som görs av elever och lärare. Som lärare ska vi befrämja lärande reflektion och därmed utveckling samt säkra kvalitet och befrämja rättvisa och likvärdighet. För att nå dit finns det vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet som pekar på att BFL ger läraren de strategier som krävs. Strategierna hjälper läraren arbeta med HUR lärandet kan maximeras. Det kan väl inte var en trend?! Jag vill gärna ge en bakgrund till hur jag började strukturera mitt arbete enligt BFL. Kanske kan det ge svar på varför jag ofta upplevs som påstridig kring BFL.

Efter mina 15 år i skolans värld som lärare i hem- och konsumentkunskap, engelska och svenska som andraspråk har jag eftersträvat elevengagemang, ökad kunskap för alla elever och att varje elev förstått VAD den ska göra samt VARFÖR och HUR den ska utveckla sitt lärande. Sent om sides, kan tyckas, 2010 fick jag möjlighet att läsa fördjupad ämnesdidaktik i Hkk samt fördjupad allmändidaktik. Vi fick läsa, diskutera, praktiskt prova olika strategier i vår undervisning, utvärdera och ompröva. Detta innebar en tydlig vändning för mig i min praxis. Jag fick nu strategier som jag kunde stötta mig på och sakta men säkert strukturera min undervisning så att elevernas lärande blev synligt så att jag kunde justera och utveckla undervisningen. Mycket av det jag gör idag har jag även gjort tidigare men nu har jag ett språk och en struktur att stötta mig mot. För mig är det redskap för att säkra kvaliteten och likvärdigheten i min undervisning samt för att höja elevernas måluppfyllelse.

Jag började för några år sedan att tydliggöra mina planeringar, både för mig själv och för eleverna. Det jag började med var att tänka baklänges då jag planerade mina lektioner. Vad ska bedömas och hur? Hur får eleverna möjlighet att träna på det som ska utvecklas och bedömas? Hur ska de få möjlighet att visa vad de lärt sig? Då föll det sig naturligt att använda utvärderingsfrågorna som skolverket tagit fasta på: Var är jag? Vart ska jag? Hur gör jag? Hur blev det? Att ständigt fråga sig detta på alla plan, med eleven, gruppen, klassen, läraren, kollegiet, ledningen, organisationen sätter automatiskt igång en formativ bedömning av läget. Det är ingen skillnad var i verksamheten vi befinner oss, arbetssättet är detsamma.

Jag fortsatte sedan med att implementera kamratbedömning i min Hkk-undervisning. Målet med detta var att eleverna skulle utveckla en ökad förståelse för olika kunskapskvaliteter. Arbetssättet var helt nytt för de flesta av eleverna. Det blev ett lärande i lärandet och sågs inte odelat positivt på av alla kollegor och föräldrar. Läser man Dylan Wiliam så nämner han ofta att man måste våga misslyckas för att göra framsteg. Jag håller fast vid det! Han menar också att man måste låna av sin tid vid initierande av förändrade undervisningsstrategier för att sedan kunna få igen tiden när eleverna blivit mer självgående. Även det har jag tagit fasta på.

Arbetet med kamratrespons fick större betydelse än vad jag trott, och det fick genomslag fortare än förväntat. Det visade sig att eleverna, genom att observera, ställa frågor och ge respons på andras arbeten, fick en tydligare bild av olika kvalitetsnivåer. Förståelse för hur de skulle förbättra sitt kommande arbete ökade. De fick också ett språk för att diskutera sina kunskaper och föra ett fördjupat resonemang med.

Det jag sakta men säkert hade börjat arbeta med vid denna tidpunkt var Dylan Wiliams fem nyckelstrategier. Jag arbetar kontinuerligt med att utveckla mig själv och min undervisning genom att använda mig av dem. Hittills har jag implementerat dem på följande sätt:

  • Tydliggöra mål och bedömning

    • Innan ett nytt arbetsområde påbörjas ska eleven förstå VAD som ska göras och HUR det bedöms.

  • Synliggöra lärandet

    • Jag började med “stoppsignaler” för att bättre använda mig själv i klassrummet samt att aktivera eleverna som varandras lärresurser.

    • När jag fick kunskap om Socrative så har jag använt mig av det för att ställa snabba frågor, kontrollera förståelsen av begrepp, test på vad eleven kan innan arbetsområdet påbörjas och med exit tickets

    • I höstas påbörjade jag arbetet med No Hands up och kämpar verkligen med att träna både mig och eleverna i den strategin.

    • Frågeställningar - meningen är att istället för att få eleverna att GE rätt svar genom korta, specifika frågor så vill jag ställa frågor som gör att de berättar hur de tänker och vad de vet om ett ämnesområde. Ett sokratiskt arbetssätt där varje elevs kunskaper tas tillvara och utvecklas genom samtal och diskussion. Jag har sett mycket goda resultat i elvernas kunskapsutveckling inte minst för de elever som har svenska som andraspråk eller som har läs- och skrivsvårigheter.

  • Återkoppling/feedback/feed forward/feed up

    • Formativ bedömning. Inga betyg på prov eller poäng på prov.

  • Kamratbedömning

    • Observation under praktisk tillämpning i Hkk, “two stars and a wish” vid kamratrespons, gruppdiskussioner med utgångspunkt i varandras arbeten/resonemang.

  • Eleven som ägare av sin kunskapsutveckling

    • Skriva frågor till sig själv och andra, rätta sina egna prov, utvärdera sina kunskaper regelbundet utefter syfte och satta mål, hålla sina egna utvecklingssamtal.

För att påminna mig och eleverna om att de tränar på rätt saker, enligt Lgr-11, använder jag The big 5. De fem förmågorna är stöd för att konkretisera läroplanen och visa VAD som ska läras ut och VAD det är eleven ska visa att den utvecklat. Arbetet med Tb5 får beskrivas i ett avsnitt för sig.

Slutligen vill jag komma ut som BFL frälst i bemärkelsen entusiastisk och hänförd över ett arbetssätt som jag inte ser som en trend. Inte en trend då det det bygger på en  grundläggande syn på lärande och kunskap som bottnar i vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet. Numer egen beprövad erfarenhet. Prova du också!

Fatima Haga Bjäreland

Förstelärare i Hkk

Undervisar i Hkk, Eng, SvA

Lexby skola, Partille

 

@fiahb på twitter